Sju års tidsresa fram.
Kommer så väl ihåg den där morgonen.
För sju år sen.
Samma datum men annat år.
Beskedet visste jag redan.
Cancer med stort C.
Vägen ner till sjukhuset var början på något nytt.
Eftersom vi redan fått besked om cancer så valde jag att åka själv.
Kan väl inte vara svårt tänkte jag.
Jag skulle ju bara få veta lite mer.
Om operation, behandling, sjukskrivning och kanske medicin.
Väntan i rummet var en evighet.
Kvinnan som kom ut från rummet bars ut av sorg.
Hennes sällskap fanns vid hennes sida.
Nu tänkte jag om.
Var det därför det stod i kallelsen att kom inte själv!
Nu hade jag sagt till Robert att jag gör detta själv.
Självklart hade han varit med om jag sagt annat.
Men jag ville göra detta på mitt sätt.
Jag är lite sådann, kan själv.
Kaffet i väntrummet smakade som zoega.
Starkt och mörkt.
Drack upp kaffet och tänkte att jag går till fiket sen.
Så ropades mitt namn upp.
Min läkare tog artit i hand och presenterade sig.
Hann ej säga mitt namn eftersom han sa,
- Kristina, vart är din man?
Jaha, nu förstår jag!
Beskedet är cancer.
Det som är, är att just din är en dödlig sort.
Inte många som klarar sig.
Men nu kommer vi göra allt för dig sa han.
Visst var det svårt och jobbigt besked att få.
Många gånger har jag gråtit i både sällskap och i ensamhet.
Men innan detta så trodde jag att jag skulle dö av trötthet.
Den tröttheten var cancer.
Min kropp kämpade emot.
Så på ett sätt var det skönt att få veta.
Mina ord till min läkare var.
Gör allt vad du kan för mig.
För att dö nu vill jag inte.
Vi satt en stund och små pratade.
Gick igenom lite fakta.
Vad som komma skall.
Kändes bra när jag gick ut ur rummet.
I efterhand har jag tänkt om ang att vara själv vid besked.
Men det gick bra.
Köpte mig en stor mugg med gokaffe och en macka.
Satt i bilen och fikade för mig själv.
Innan jag körde hem så tog jag fram papper och penna.
Skrev ner allt som sagts.
Även saker jag skulle fixa innan min kommande operation.
Banken, matinköp, kom ihåg lappar mm.
Det första jag skulle göra var att slänga mina gamla dagböcker.
Dem ville jag inte att någon skulle läsa om jag dör.
Bilresan hem var lång.
Lyssnade på musik och sjöng med.
Idag lyssnar jag gärna på musik.
Fast på mina villkor.
Jag lider av hjärntrötthet idag.
Flera operationer och massa olika behandlingar har gjort sitt.
Men jag lever.
Tänk att det har gått sju år nu.
Mitt läkarteam trodde på min styrka och energi.
Men inte gällande min cancer.
Under dessa sju år så har mycket hänt.
Jag har åldrats i kroppen med tio år.
Det är biverkningar som gör att kroppen far illa.
Men jag kämpar på.
Gör min vardag till min.
Sju nya skrivna dagböcker ligger i en blommig låda.
Dem får man läsa sen.
Min familj har varit mig nära hela tiden.
Jag är nära dem.
Men ibland är det tufft.
Många tankar om döden och om livet.
Jag hade aldrig tanken att detta fixar inte jag.
Utan jag gjorde detta till min personliga resa.
Hade ett mål i sikte.
Livet.
Cancer är en elak sjukdom.
Fuck Cancer är starka ord.
Att leva med cancer är både slitsamt och svårt.
Hur mitt liv ser ut idag.
Älskar mina tidiga timmar.
Dricker mitt kaffe och tänker.
Gör saker som jag tycker om.
Upptäcker nya platser.
Öppnar upp dörrar.
Älskar min familj.
Men jag glömmer aldrig.
Men jag väljer hur jag tänker.
Min livsresa är lång.
Många nya platser att se.
Böcker att läsa och bara vara.
Att jag idag för sju år sedan fick beskedet är unikt.
Jag lever och jag älskar mitt liv.
För Lillan det är jag.
- Älska livet Lillan ❤️
